Här kommer årets första inlägg.
Jag klev in i det nya året med en depression. Vilken sjukt oskön grej det är. Alla knep för att ta sig igenom andra okåmmor funkar ju liksom inte. "Tänk positivt", "försök fokusera på något annat" osv blir ju typ som att säga åt någon med brutet ben att inte ha så brutet ben.
Om någon undrar så har det inte hänt något sorgligt, jag oroar mig inte för något och jag är väldigt nöjd med mitt liv. Depressionen bara kom, som ett baseballträ i tinningen. Att jag haft ont i ryggen i över 600 dagar i sträck är säkert en bidragande orsak, liksom mörkret ute och att jag slappnade av på ledigheten. Men jag läste också någonstans att "känslorna sitter i höften". Min naprapat har jobbat med att lösgöra mina höfter och enligt yogafolk kan man få depression och liknande av sånt. Tyvärr verkar det inte ha hjälpt ryggen så mycket.
Jag är (som tur är) inte jätterutinerad på depressioner, men om du som läser det här aldrig råkat ut för en depression tänkte jag försöka mig på att beskriva hur det känns. Tänk hur det känns i kroppen och hjärnan när ett långt förhållande tagit slut. Eller när en nära släkting gått bort. Så känns det, med skillnaden att det inte finns något att sörja över.
Att komma tillbaka till jobbet och sysselsätta hjärnan var bra, men ansträngande. Annars är mitt bästa tips ett som jag hörde av en närstående som måde dåligt både fysiskt och psykiskt:
Se till att leva i ångesten/depressionen. Den kommer att gå över.
Typ som man bemöter en virusinfektion.
Nu tror jag att jag typ är frisk, även om det kommer lite "efterskalv" ibland och hjärnan blir trött mycket fortare än vanligt.
Nu fortsätter NFL-kvällen. Slutspelet är igång!
