Vi avbryter rapporterna från sommarens största händelser för ett viktigt meddelande:
Äter man för mycket glass så blir man äckligt mätt.
torsdag 31 juli 2014
onsdag 30 juli 2014
Svempa 6 - så som jag upplevde den
28:e juni, tidig morgon
Ett öronbedövande pling fyller rummet. Jag vaknar omedelbart och flyger upp till sittandes i sängen.
Redan när jag gick och lade mig misstänkte jag att någonting var på gång, men ändå lyckas jag chockas av vår orimligt högljudda ringklocka. Jag drar på mig ett par mjukisbyxor och hoppas att jag ska vakna till ordentligt på väg ut till dörren. Försiktigt lutar jag mig fram mot dörren och tittar ut genom titthålet. Visserligen har jag inga linser på mig, men det ser onekligen ut att vara helt tomt utanför dörren. Någon tanke om Ugglor och Mossar sveper genom min yrvakna hjärna när jag öppnar dörren och försiktigt ser mig omkring i alla riktningar. Vägg, vägg, tom innergård. Inga människor. Efter några sekunder faller min -2.25-blick nedåt och ser att det inte är så tomt som jag först trott. En påse.
28:e juni, ytterst lite senare på morgonen
Efter att ha testat alla knappar som finns på kameran, bett teknik-Stampe om hjälp och till slut ringt b lyckas jag äntligen få systemkameran i filmläget. Sedan läser jag vidare på lappen med instruktioner som låg, tillsammans med kameran, i påsen. "Jag är en lapp. Läs mig!". "Klä på dig Jannas finaste träningskläder!". "Verkställ!". Jag utför uppmaningarna, drar på mig ett hästhuvud och travar iväg mot en namngiven busshållplats. Lydig som jag är stannar jag några gånger på vägen och betar.
10-15 minuter senare
Böjar fundera på hur länge jag ska stå här och när nästa buss kan tänkas komma. Mitt synfält är väldigt begränsat av hästhuvudet, men när jag ser mig lite omkring lyckas jag ändå få syn på en lång kille med hästhuvud som står på busshållplatsen på andra sidan gatan. Sekunderna senare glider en bil in, stannar vid den andra hästen och "hästen" slängs in i bilen. Jag står kvar.
5-10 minuter senare
Plötsligt hör jag hur det prasslar till bakom mig och innan jag hinner vända mig helt om lyfts jag upp i luften och bärs iväg liggandes.
28:e juni, förmiddag
Jag har ingen aning om vart bilen jag sitter i är på väg. Som tur är har jag svar på frågan "Vart är vi inte på väg?" . En variant av På Spåret får mig att bygga upp lite självförtroende och jag känner mig taggad inför vad som ska hända under dagen.
28:e juni, senare förmiddag
Jag slår mig ner i soffan och ser mig omkring. Sitter framför en ocharmig öppen spis i en stor och sliten sal. Jag känner inte igen någon annan i salen, men jag är allt annat än ensam. Runt omkring mig i salen sitter det män (och någon kvinna) iklädda full stridsutrustning. Det är militärgrönt som gäller, det är stridsvästar, det är hjälmar, det är automatvapen och det är bajonetter. Av de samtal jag snappar upp förstår jag att det är mest svenskar och några få tyskar, men de verkar samtidigt väldigt övertygade om att de alla är amerikaner. Jag sitter och lyssnar på deras taktiska genomgångar och funderar på var jag hamnat och vad min roll i det här är. Sitter där länge och lyssnar och tänker att allting som jag kan snappa upp säkert kan komma till nytta längre fram. Efter en 20-30 minuter lämnar "amerikanerna" lokalen. Jag sitter kvar minst lika länge till i ovissheten. En snäll husmor kommer efter ett tag fram och ger mig några serietidningar från 70-talet.
28:e juni, ännu lite senare förmiddag
En mager man med spretigt hår kliver in i rummet. Han är skitig och ser överlag rätt så galen ut. Han ber mig följa med. Sedan går han och hämtar en kille som ser ut som en stor gul katt. Jag och katten blir ledd till ett litet, halvt förfallet, rum. Den galna mannen ber oss att lära känna varandra och lämnar oss sedan. Jag är ju lite svårt att lita på kattdjur, men jag följer ändå instruktionerna. Katten är blyg.
Cirka 15 minuter senare
Den galna mannen kommer hoppandes uppför trappan, ber oss komma med och leder oss in i ett rum med en stor soffgrupp, en trälåda och en tv. Han envisas med att vi ska slå oss ner på trälådan, startar tv:n och lämnar sedan rummet. Jag är mycket vaksam mot lådan, men riktar ändå största delen av min uppmärksamhet mot tv:n. Där hoppar en våldsam men informativ film igång. Vi får förklarat för oss hur världen drabbats av ett fruktansvärt virus som gör folk till zombies. Forskarna har jobbat hårt för att få fram ett botemedel och lyckats. Precis när botemedlet är färdigt sker dock det som inte får hända - zombiesarna tar över forskningsstationen och alla som jobbar där blir ganska så omgående smittade eller dödade. Kvar är jag och den gula katten. Vår uppgift är nu att leta oss fram till rummet där botemedlet finns och transportera det till helikopterplattan så att vi kan bli hämtade och rädda världen. Katten hittar ett baseballträ att försvara sig med. Själv plockar jag upp en skiftnyckel modell större.
Vi kliver genom en dörr och inser ganska snart att resten av våningen vi är på är komplexets boendedel. Det vi befinner oss i ser ut som ett medelstort hotell. Det är massor korridorer några gemensamma toaletter, massvis av liknande rum och några andra utrymmen. Hela våningen ser dock verkligen ut som ett bombnedslag och framför allt är det blodstänk och blodpölar i så gott som varenda utrymme. Belysningen är bristfällig och tystnaden är kompakt.
Jag och Katten rör oss sakta framåt och söker noggrant igenom varje litet utrymme för att inte råka ut för några obehagliga överraskningar. När vi öppnar dörren till en liten toalett står vi dock öga mot öga med vår första zombie. Den ser verkligen ut som en levande död och börjar genast attackera oss. Med hjälp av de tillhyggen vi har lyckas vi hålla zombien på avstånd. Efter några välriktade svingar har zombien blivit en död levande död. Nu blir vi om möjligt ännu mer noggranna när vi letar oss fram korridor för korridor, rum för rum. Ju längre fram vi kommer desto mer bryts tystnaden. Ljuden är dock inte det typen av ljud som får oss att känna oss tryggare. Det är släpande fötter, dunkande i väggar och karaktäristiska zombiestön. Innan vi har tagit oss igenom boendedelen har vi stött på ytterligare minst en handfull zombies och sett minst det dubbla antalet ligga redan döda på marken. Det är zombies som hoppar fram bakom dörrar, zombies som gömmer sig bakom döda zombies, zombies i skåp och zombies som står mitt i korridåren och dunkar huvudet i väggen. Vi lyckas med nöd och näppe besegra dem alla bara för att inse att korridoren vi går i är en återvändsgränd. Eller kanske ändå inte. In under en halvrasad dörr ser vi ett hål i golvet. Där kan vi krypa ner och hamnar på våningen under.
Vi inser snart att vi nu är på forskningsvåningen. Det finns mycket forskningsutrustning, apparater, blod och givetvis mängder av zombies. Zombies i burar, zombies bakom apparater, zombies bakom hörn o.s.v. Alla lika sugna på att hugga in på mig och Katten och förvandla oss till zombies. Vi tar oss dock långsamt framåt och i ett förvaringsrum som ser ut att tidigare varit bevakat och rejält igenbommat hittar lyckas jag lokalisera en låda som innehåller botemedlet vi letar efter. De blinkande röda lamporna verkar dock inte skrämma zombiesarna som fortsätter att attackera oss från alla möjliga håll under vår väg till trapphuset. Där finns dock ingen trappa som leder direkt till taket utan vi måste passera igenom varje våning från det ena trapphuset till det andra. Två våningar upp, en våning ner, tre trappor upp o.s.v. Vi passerar ett storkök med störande vitt ljus, ett flertal förvaringsrum, ett kapell, kremeringsrum, ett stort och mörkt rum fyllt av dimma och fyllda liksäckar hängandes från taket och en hel del andra utrymmen. Gemensamt för alla ställen vi passerar är förstörelsen, blodet och de aggressiva zombiesarna. Vi har ingen koll på tiden då vi inte har någonting förutom våra tillhyggen, kläder samt varsin väldigt svag ficklampa och dessutom aldrig passerar några fönster som släpper in något dagsljus. Det känns som att vi håller på i otaliga timmar och tillryggalägger väldigt många kilometer.
Efter mycket letande och många besegrade zombies kommer vi ner under marknivå. Vi går in i en lång tunnel som sträcker sig många hundra meter bort i mörkret. Det hänger ledningar från det låga taket, går rör lite överallt och är vatten stående där vi går. Det känns som att tunneln aldrig ska ta slut och hela tiden tycker vi oss höra flåsande ljud närma sig bakifrån. Till slut kommer vi till tunnelns ände och det är tydligt att vi nu är i ett helt annat hus. Det här ser mer ut som en gammal förfallen fabrik av något slag. Det är ljusare och betydligt öppnare planlösning. Vi hinner knappt komma in i byggnaden innan zombiesarna åter är på oss. Nu kommer de dock inte 1-2 åt gången utan det är stora gäng av zombies som anfaller oss gång på gång. Vi får ner dem till marken men det tar inte lång tid innan de åter reser sig och släpar sig efter oss. Vid några tillfällen får de tag i någon av oss och klänger sig fast. Med gemensamma krafter lyckas vi dock undvika att bli bitna och jobba oss uppåt våning för våning. Vi passerar säkert 8-10 kanske 12 våningar utan att zombiesarna ger sig. Så är vi uppe på taket och den galne mannen står där och vinkar ut oss mot helikopterplattan. På plattan står dock ingen helikopter. Vi har väskan men ingen helikopter. Den galne mannen syns inte längre till och zombiesarna kommer krälande från samma håll vi kommit. Vi ser oss omkring och inser att det inte finns någon annan väg ner från plattan. zombiesarna delar upp sig i två grupper som attackerar mig respektive Katten från alla håll. jag lyckas få in några fina smällar innan jag får väskan sliten ur min hand. Ficklampan som nu dött tappar jag också när 6-7 zombies drar i mig samtidigt. Till slut får de även tag på mitt tillhygge och jag inser att jag ar mött en övermäktig fiende. Jag accepterar mitt öde och sluter ögonen.
Någon timme och ett par pannkakor efter min död
Jag har kommit över min död och står nu sida vid sida med de män som kidnappade mig tidigare samma dag. Tillsammans med oss står även 20-30 andra män. De är tydligt att de är militärer, men det är inte de "amerikaner" jag träffade på tidigare. Deras språk låter som deras svenska, men deras rishattar säger någonting annat. Tydligen är de vietnameser. De har full stridsmundering, precis som "amerikanerna", medan jag och mina kidnappare är klädda som bilmekar. Varsitt vapen och varsin mask har vi iaf fått och dessutom en karta och en radio för kommunikation att dela på. Innan vi vet ordet av ger vi oss ut i strid.
Amerikanerna är ungefär lika många som oss. Slagfältet är inget fält utan en bit stadsmiljö, flera skogar, ett gäng broar, några vattendrag, ett större sandområde och lite annat. Ruskigt stort är det hur som helst. Vår lilla bilmek-grupp hade tänkt hålla ihop, men vi blir snabbt splittrade när vi hamnar under beskjutning och går till motangrepp. Uppdrag kommer till oss via radion med jämna mellanrum och ledningscentralen blir imponerad varje gång bilmekarna kommer tillbaka med utfört uppdrag. Jag kryper, ålar, springer, duckar och klättrar för att undvika beskjutning och för att få möjlighet att knäppa några jänkare. Ibland opererar jag i större grupper, men oftast tillsammans med 1-2 andra bilmekar eller helt på egen hand. Striderna pågår under ett antal timmar och jag tror nog att vi alla bilmekar har ihjäl folk fler gånger än vi blir dödade. Själv blir jag inte dödare än vad jag var efter zombieattacken, men får 4-6 amerikaners liv på mitt samvete. När stridigheterna lagts sig belönas vi med finaste medaljen för tapperhet och framgång i strid.
Strax därefter
På vägen hem till Östergötland får jag plocka fram alla mina artistiska förmågor. Att skriva en dikt utifrån några regler och ett antal ord som jag fick av mina kidnappare är min te-kopp, men att göra en tavla är det verkligen inte. Att jag dessutom, när jag ska göra en bild av Stampe, får mig tilldelat en kroppsdel i taget som jag ska måla i just den ordningen gör inte det hela enklare. Proportioner är inte min grej, det heller. Jag är dock väldigt nöjd med resultatet. För att vara mig är det faktiskt bra.
En lång resa senare
Vi mellanlandar i Badet för duschande innan vi så småningom landar i Berg. Där blir det Fifa, grillat och en massa lekar. Perfekt avslutning på en dag jag garanterat kommer minnas resten av livet. Om jag skulle glömma bort den kan jag ju dessutom bara läsa det här inlägget som ju blev lite lagom långt.
Gigantiskt tack till alla som var med och bidrog till dagen!
Ett öronbedövande pling fyller rummet. Jag vaknar omedelbart och flyger upp till sittandes i sängen.
Redan när jag gick och lade mig misstänkte jag att någonting var på gång, men ändå lyckas jag chockas av vår orimligt högljudda ringklocka. Jag drar på mig ett par mjukisbyxor och hoppas att jag ska vakna till ordentligt på väg ut till dörren. Försiktigt lutar jag mig fram mot dörren och tittar ut genom titthålet. Visserligen har jag inga linser på mig, men det ser onekligen ut att vara helt tomt utanför dörren. Någon tanke om Ugglor och Mossar sveper genom min yrvakna hjärna när jag öppnar dörren och försiktigt ser mig omkring i alla riktningar. Vägg, vägg, tom innergård. Inga människor. Efter några sekunder faller min -2.25-blick nedåt och ser att det inte är så tomt som jag först trott. En påse.
28:e juni, ytterst lite senare på morgonen
Efter att ha testat alla knappar som finns på kameran, bett teknik-Stampe om hjälp och till slut ringt b lyckas jag äntligen få systemkameran i filmläget. Sedan läser jag vidare på lappen med instruktioner som låg, tillsammans med kameran, i påsen. "Jag är en lapp. Läs mig!". "Klä på dig Jannas finaste träningskläder!". "Verkställ!". Jag utför uppmaningarna, drar på mig ett hästhuvud och travar iväg mot en namngiven busshållplats. Lydig som jag är stannar jag några gånger på vägen och betar.
10-15 minuter senare
Böjar fundera på hur länge jag ska stå här och när nästa buss kan tänkas komma. Mitt synfält är väldigt begränsat av hästhuvudet, men när jag ser mig lite omkring lyckas jag ändå få syn på en lång kille med hästhuvud som står på busshållplatsen på andra sidan gatan. Sekunderna senare glider en bil in, stannar vid den andra hästen och "hästen" slängs in i bilen. Jag står kvar.
5-10 minuter senare
Plötsligt hör jag hur det prasslar till bakom mig och innan jag hinner vända mig helt om lyfts jag upp i luften och bärs iväg liggandes.
28:e juni, förmiddag
Jag har ingen aning om vart bilen jag sitter i är på väg. Som tur är har jag svar på frågan "Vart är vi inte på väg?" . En variant av På Spåret får mig att bygga upp lite självförtroende och jag känner mig taggad inför vad som ska hända under dagen.
28:e juni, senare förmiddag
Jag slår mig ner i soffan och ser mig omkring. Sitter framför en ocharmig öppen spis i en stor och sliten sal. Jag känner inte igen någon annan i salen, men jag är allt annat än ensam. Runt omkring mig i salen sitter det män (och någon kvinna) iklädda full stridsutrustning. Det är militärgrönt som gäller, det är stridsvästar, det är hjälmar, det är automatvapen och det är bajonetter. Av de samtal jag snappar upp förstår jag att det är mest svenskar och några få tyskar, men de verkar samtidigt väldigt övertygade om att de alla är amerikaner. Jag sitter och lyssnar på deras taktiska genomgångar och funderar på var jag hamnat och vad min roll i det här är. Sitter där länge och lyssnar och tänker att allting som jag kan snappa upp säkert kan komma till nytta längre fram. Efter en 20-30 minuter lämnar "amerikanerna" lokalen. Jag sitter kvar minst lika länge till i ovissheten. En snäll husmor kommer efter ett tag fram och ger mig några serietidningar från 70-talet.
28:e juni, ännu lite senare förmiddag
En mager man med spretigt hår kliver in i rummet. Han är skitig och ser överlag rätt så galen ut. Han ber mig följa med. Sedan går han och hämtar en kille som ser ut som en stor gul katt. Jag och katten blir ledd till ett litet, halvt förfallet, rum. Den galna mannen ber oss att lära känna varandra och lämnar oss sedan. Jag är ju lite svårt att lita på kattdjur, men jag följer ändå instruktionerna. Katten är blyg.
Cirka 15 minuter senare
Den galna mannen kommer hoppandes uppför trappan, ber oss komma med och leder oss in i ett rum med en stor soffgrupp, en trälåda och en tv. Han envisas med att vi ska slå oss ner på trälådan, startar tv:n och lämnar sedan rummet. Jag är mycket vaksam mot lådan, men riktar ändå största delen av min uppmärksamhet mot tv:n. Där hoppar en våldsam men informativ film igång. Vi får förklarat för oss hur världen drabbats av ett fruktansvärt virus som gör folk till zombies. Forskarna har jobbat hårt för att få fram ett botemedel och lyckats. Precis när botemedlet är färdigt sker dock det som inte får hända - zombiesarna tar över forskningsstationen och alla som jobbar där blir ganska så omgående smittade eller dödade. Kvar är jag och den gula katten. Vår uppgift är nu att leta oss fram till rummet där botemedlet finns och transportera det till helikopterplattan så att vi kan bli hämtade och rädda världen. Katten hittar ett baseballträ att försvara sig med. Själv plockar jag upp en skiftnyckel modell större.
Vi kliver genom en dörr och inser ganska snart att resten av våningen vi är på är komplexets boendedel. Det vi befinner oss i ser ut som ett medelstort hotell. Det är massor korridorer några gemensamma toaletter, massvis av liknande rum och några andra utrymmen. Hela våningen ser dock verkligen ut som ett bombnedslag och framför allt är det blodstänk och blodpölar i så gott som varenda utrymme. Belysningen är bristfällig och tystnaden är kompakt.
Jag och Katten rör oss sakta framåt och söker noggrant igenom varje litet utrymme för att inte råka ut för några obehagliga överraskningar. När vi öppnar dörren till en liten toalett står vi dock öga mot öga med vår första zombie. Den ser verkligen ut som en levande död och börjar genast attackera oss. Med hjälp av de tillhyggen vi har lyckas vi hålla zombien på avstånd. Efter några välriktade svingar har zombien blivit en död levande död. Nu blir vi om möjligt ännu mer noggranna när vi letar oss fram korridor för korridor, rum för rum. Ju längre fram vi kommer desto mer bryts tystnaden. Ljuden är dock inte det typen av ljud som får oss att känna oss tryggare. Det är släpande fötter, dunkande i väggar och karaktäristiska zombiestön. Innan vi har tagit oss igenom boendedelen har vi stött på ytterligare minst en handfull zombies och sett minst det dubbla antalet ligga redan döda på marken. Det är zombies som hoppar fram bakom dörrar, zombies som gömmer sig bakom döda zombies, zombies i skåp och zombies som står mitt i korridåren och dunkar huvudet i väggen. Vi lyckas med nöd och näppe besegra dem alla bara för att inse att korridoren vi går i är en återvändsgränd. Eller kanske ändå inte. In under en halvrasad dörr ser vi ett hål i golvet. Där kan vi krypa ner och hamnar på våningen under.
Vi inser snart att vi nu är på forskningsvåningen. Det finns mycket forskningsutrustning, apparater, blod och givetvis mängder av zombies. Zombies i burar, zombies bakom apparater, zombies bakom hörn o.s.v. Alla lika sugna på att hugga in på mig och Katten och förvandla oss till zombies. Vi tar oss dock långsamt framåt och i ett förvaringsrum som ser ut att tidigare varit bevakat och rejält igenbommat hittar lyckas jag lokalisera en låda som innehåller botemedlet vi letar efter. De blinkande röda lamporna verkar dock inte skrämma zombiesarna som fortsätter att attackera oss från alla möjliga håll under vår väg till trapphuset. Där finns dock ingen trappa som leder direkt till taket utan vi måste passera igenom varje våning från det ena trapphuset till det andra. Två våningar upp, en våning ner, tre trappor upp o.s.v. Vi passerar ett storkök med störande vitt ljus, ett flertal förvaringsrum, ett kapell, kremeringsrum, ett stort och mörkt rum fyllt av dimma och fyllda liksäckar hängandes från taket och en hel del andra utrymmen. Gemensamt för alla ställen vi passerar är förstörelsen, blodet och de aggressiva zombiesarna. Vi har ingen koll på tiden då vi inte har någonting förutom våra tillhyggen, kläder samt varsin väldigt svag ficklampa och dessutom aldrig passerar några fönster som släpper in något dagsljus. Det känns som att vi håller på i otaliga timmar och tillryggalägger väldigt många kilometer.
Efter mycket letande och många besegrade zombies kommer vi ner under marknivå. Vi går in i en lång tunnel som sträcker sig många hundra meter bort i mörkret. Det hänger ledningar från det låga taket, går rör lite överallt och är vatten stående där vi går. Det känns som att tunneln aldrig ska ta slut och hela tiden tycker vi oss höra flåsande ljud närma sig bakifrån. Till slut kommer vi till tunnelns ände och det är tydligt att vi nu är i ett helt annat hus. Det här ser mer ut som en gammal förfallen fabrik av något slag. Det är ljusare och betydligt öppnare planlösning. Vi hinner knappt komma in i byggnaden innan zombiesarna åter är på oss. Nu kommer de dock inte 1-2 åt gången utan det är stora gäng av zombies som anfaller oss gång på gång. Vi får ner dem till marken men det tar inte lång tid innan de åter reser sig och släpar sig efter oss. Vid några tillfällen får de tag i någon av oss och klänger sig fast. Med gemensamma krafter lyckas vi dock undvika att bli bitna och jobba oss uppåt våning för våning. Vi passerar säkert 8-10 kanske 12 våningar utan att zombiesarna ger sig. Så är vi uppe på taket och den galne mannen står där och vinkar ut oss mot helikopterplattan. På plattan står dock ingen helikopter. Vi har väskan men ingen helikopter. Den galne mannen syns inte längre till och zombiesarna kommer krälande från samma håll vi kommit. Vi ser oss omkring och inser att det inte finns någon annan väg ner från plattan. zombiesarna delar upp sig i två grupper som attackerar mig respektive Katten från alla håll. jag lyckas få in några fina smällar innan jag får väskan sliten ur min hand. Ficklampan som nu dött tappar jag också när 6-7 zombies drar i mig samtidigt. Till slut får de även tag på mitt tillhygge och jag inser att jag ar mött en övermäktig fiende. Jag accepterar mitt öde och sluter ögonen.
Någon timme och ett par pannkakor efter min död
Jag har kommit över min död och står nu sida vid sida med de män som kidnappade mig tidigare samma dag. Tillsammans med oss står även 20-30 andra män. De är tydligt att de är militärer, men det är inte de "amerikaner" jag träffade på tidigare. Deras språk låter som deras svenska, men deras rishattar säger någonting annat. Tydligen är de vietnameser. De har full stridsmundering, precis som "amerikanerna", medan jag och mina kidnappare är klädda som bilmekar. Varsitt vapen och varsin mask har vi iaf fått och dessutom en karta och en radio för kommunikation att dela på. Innan vi vet ordet av ger vi oss ut i strid.
Amerikanerna är ungefär lika många som oss. Slagfältet är inget fält utan en bit stadsmiljö, flera skogar, ett gäng broar, några vattendrag, ett större sandområde och lite annat. Ruskigt stort är det hur som helst. Vår lilla bilmek-grupp hade tänkt hålla ihop, men vi blir snabbt splittrade när vi hamnar under beskjutning och går till motangrepp. Uppdrag kommer till oss via radion med jämna mellanrum och ledningscentralen blir imponerad varje gång bilmekarna kommer tillbaka med utfört uppdrag. Jag kryper, ålar, springer, duckar och klättrar för att undvika beskjutning och för att få möjlighet att knäppa några jänkare. Ibland opererar jag i större grupper, men oftast tillsammans med 1-2 andra bilmekar eller helt på egen hand. Striderna pågår under ett antal timmar och jag tror nog att vi alla bilmekar har ihjäl folk fler gånger än vi blir dödade. Själv blir jag inte dödare än vad jag var efter zombieattacken, men får 4-6 amerikaners liv på mitt samvete. När stridigheterna lagts sig belönas vi med finaste medaljen för tapperhet och framgång i strid.
Strax därefter
På vägen hem till Östergötland får jag plocka fram alla mina artistiska förmågor. Att skriva en dikt utifrån några regler och ett antal ord som jag fick av mina kidnappare är min te-kopp, men att göra en tavla är det verkligen inte. Att jag dessutom, när jag ska göra en bild av Stampe, får mig tilldelat en kroppsdel i taget som jag ska måla i just den ordningen gör inte det hela enklare. Proportioner är inte min grej, det heller. Jag är dock väldigt nöjd med resultatet. För att vara mig är det faktiskt bra.
En lång resa senare
Vi mellanlandar i Badet för duschande innan vi så småningom landar i Berg. Där blir det Fifa, grillat och en massa lekar. Perfekt avslutning på en dag jag garanterat kommer minnas resten av livet. Om jag skulle glömma bort den kan jag ju dessutom bara läsa det här inlägget som ju blev lite lagom långt.
Gigantiskt tack till alla som var med och bidrog till dagen!
söndag 27 juli 2014
fredag 25 juli 2014
Allt stort
Väldigt snart ska vi skriva om allt stort vi varit med om i sommar, men först lite reklam.
Ulfåsa Möbler och Golf erbjuder dig många unika produkter inom golf och möbler, men framför allt serveras här mycket goda köttbullemackor.
På Återvinningen i Motala hittar du sjukt många second hand-saker, men inte så mycket som du vill ha.
Borensberg, ett samhälle för dig som gillar vatten, kebab och en välfylld strand.
Göta Kanal, mitt ideal, här simmar sällan någon haj eller val. Men det går utmärkt att bada och kasta sjöhästar till varandra. Varmt, skönt och grönt. Eller var det gurkbrunt?
Mio - affären för dig som vill köpa en lagom hård soffa som både Stampe, Jorpa och alla gäster (via representanten b) gillar.
Det var vår dag. De stora sakerna kommer snaaaart. Men nu måste vi åka till Ljungsbro. Det är ju fredag... =)
Ulfåsa Möbler och Golf erbjuder dig många unika produkter inom golf och möbler, men framför allt serveras här mycket goda köttbullemackor.
På Återvinningen i Motala hittar du sjukt många second hand-saker, men inte så mycket som du vill ha.
Borensberg, ett samhälle för dig som gillar vatten, kebab och en välfylld strand.
Göta Kanal, mitt ideal, här simmar sällan någon haj eller val. Men det går utmärkt att bada och kasta sjöhästar till varandra. Varmt, skönt och grönt. Eller var det gurkbrunt?
Mio - affären för dig som vill köpa en lagom hård soffa som både Stampe, Jorpa och alla gäster (via representanten b) gillar.
Det var vår dag. De stora sakerna kommer snaaaart. Men nu måste vi åka till Ljungsbro. Det är ju fredag... =)
torsdag 24 juli 2014
Hej Sverige
Nu är vi hemma! Har haft det jättegöttigt. Nu har jag massor att skriva om. Åh som ni har väntat. Dock har vi en annan grej som vi måste göra först. Men se det här som en förvarning om att det är dags att börja intensivfölja bloggen igen. Nu blir det åka av!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)