Pappa...

När jag lämnade Pluttson på förskolan idag verkade han mer se fram emot frukosten än vara ledsen för att jag skulle lämna honom. Han pekade ut i vilken stol han skulle sitta och hade redan 3 kamrater på plats runt bordet. Tänkte att det skulle bli en lämning som kändes lätt. Tji fick jag.

När jag sagt hej då och började gå så pekade Pluttson på mig och började snyftandes säga "Pappa, pappa...". Kamraten på samma sida bordet började då också peka på mig. De 2 små tjejerna på andra sidan bordet undrade givetvis vad de pekade på. Hon snett emot tittar på mig med bedjande blick och strax efter börjar tjejen mitt emot Pluttson peka på mig och med tårar i ögonen säger hon "Pappa, pappa...".

4 mot 1 är fegt.

Pluttson verkar för övrigt tro att han kan blåsa ut sin självlysande napp. Kul kille.

Ciao!