Panik i rör

Idag har jag legat i ett rör i över en timme. En magnetkamera. Jag var inte ett dugg orolig inför. Höga ljud har jag inga problem med (då jag nästan helt saknar volymuppfattning), ligga stilla låter inte så svårt, jag är uthållig och det finns typ inget som kan gå fel om man inte råkat ta med sig lite metall in.

När mitt huvud kommit några decimeter in i röret och jag sneglade ned mot hon som skjutsade in mig fick jag en sån jäkla klaustrofobi. Panikattack typ. Om jag inte vore så rädd för att göra bor ät mig så hade jag tryckt sönder "panikknappen" jag fått i handen, kravlat mig ut och löpt därifrån. Var millisekunder från att jag gjorde det ändå. Inte en gång utan typ 10-20 gånger. Utspritt över säkert 20 minuter. När jag fick prata med "operatören" för första gången och berättade att det var väldigt jobbigt så släppte mycket och han såg till att återkomma med rapporter på hur lång tid det var kvar.

Jag visste ju innan att jag har problem med trånga utrymmen. Alltså inte hissar eller grottor eller så utan bara när min rörlighet begränsas. Är lika illa när jag spänns fast i en livräddningsbår (vet jag sjukt nog av erfarenhet). Jag tror det kommer från när jag blev fast i en låda när jag var liten (lång story) och jag kände ju av det senast när vi var i skärgården och jag nästan gav upp att kunna sova i loftsängen som hade taket precis över. Ändå hade jag inga tankar på att jag skulle kunna få en sån reaktion i röret. 

Bidragande orsaker var säkert att huvudet typ spändes fast (att inte kunna småknycka med nacken är fruktansvärt), att "taket" var mycket närmare än vad jag föreställt mig (så stort rör och ändå nästan så att näsan slår i taket), att tiden kändes helt oövervinnerligt lång att ha panik i, att det (nästan) konstanta öronbedövande ljudet gjorde det helt omöjligt att tänka på annat och att paniken gjorde att jag blev överhettad och ökentorr i munnen vilket gjorde saken ännu värre.

Hur jag tog mig igenom det? Djupandning funkade en del tillfälligt. Att fuska med huvudet genom att dunka åt sidorna vid något tillfälle släppte lite på panikkänslan i nacken, men ökade ljusinsläppet. Att fuska med tårna gjorde att jag kände mig friare. Att räkna tänderna med tungan var ett genidrag. Att jag slutade blunda (när operatören tipsade om motsatsen) och istället växlade mellan blunda och titta skapade en känsla av förändring. Att jag hittade en färgflaga som såg ut som ett hundhuvud gav lite trygghet. Nedräkningen (som jag är helt säker att han fuskade med) hjälpte en hel del liksom att bara få dela med sig av känslan till någon. 

Nu förstår jag kanske lite mer hur det är för folk med fobier och/eller panikattacker. Tur för mig att det inte är så många gånger i livet som man måste in i trånga rör.

Väldigt långt inlägg som säkert inte ger något för någon mer än mig. Men, tack bloggen för att jag fick skriva av mig. Det hjälper alltid.

Godnatt!