Mesiga Människors Reträtt

Jag hade en elev som inte lärde sig läsa. Vi körde lite intensivläsningsperioder, för det brukar kunna hjälpa. Funkade tyvärr inte. Vi berättade för eleven att det finns många i världen som tyvärr aldrig lär sig läsa. Men tänkte ändå att det kan vara värt att låta eleven gå till specialläraren under en period. Eleven fick även göra en utredning hos specialläraren. Utredningen visade inte på någon dyslexi men uppenbart någon form av språkstörning som ledde till att eleven inte kunde lära sig läsa. Specialläraren fick några månader på sig men utan framgång. Då frågade vi eleven om det var någon annan hjälp hen ville ha. Eleven hade ingen aning om vilken hjälp som fanns. Så vi satte oss ner med eleven och berättade igen att vissa lär sig aldrig läsa. Du har ju dessutom en förälder som haft det svårt med läsningen, så det kanske inte är så konstigt. 

Så från när eleven nu ska börja 2an så lägger vi ner insatserna för att lära hen att läsa och satsar istället på att få eleven att lära sig hur man lever ett lyckligt liv som analfabet.

Slutet gott allting gott (törs jag skriva iom att eleven ändå inte kan läsa det här)!

Om vi gjorde så på riktigt? Givetvis Inte! Om det läget skulle uppstå skulle vi göra allt vi kunde för att eleven skulle lära sig, läsa på om alla metoder vi kunde hitta, ta hjälp av all expertis som fanns och peppa eleven till att vi tror på den och att vi kämpar vidare tillsammans.

Exemplet ovan är inte från skolans värld utan en anekdot för hur vissa inom vården jobbar. Var på samtal inför MMR ("multimodal rehabilitering" tror jag) idag. Vilket mörker. Undrar hur många som blivit deprimerade bara av att sitta på det mötet. 

"Vården tänker ofta" bota, bota, bota", så jobbar inte vi". Jävla vården som vill bota folk. 

"Känner du dig inte färdigutredd?" Kan jag fråga publiken eller ringa en vän? 

Jag fattar också att om man har en kronisk sjukdom eller en skada som inte går att laga eller ett medfött fel som inte går att göra något åt, då är det fantastiskt om man kan hitta sätt att göra det bästa av situationen. Men att typ försöka övertala en 40-åring att ge upp och leva resten av livet med kronisk smärta utan att veta om man vänt på varje sten borde ju vara olagligt. 

Så som vi i skolan har en lag som säger att vi måste göra allt för att ge eleverna bästa chans att lära sig läsa och skriva så borde väl folk inom vården vara tvungna att göra allt de kan för att bota någon innan de lägger ner. Har någon, typ en psykolog, utrett om det är stressrelaterat? Har en neurolog undersökt patienten och sett om det finns något att göra där? Har du testat akupunktur? Vilka specialister har du träffat? Eller vad det nu kan vara. Jag är lärare, inte läkare. 

Sedan vore det säkert bra för min kropp att "acceptera smärtan", så att den slutar fucka upp och säkert gör allt värre. Men det är ju då samtidigt som man vänder på ovända stenar. 

I will never surrender!