Mannen som gick upp på ett Berg och kom ner

En eftermiddag i Norge, när det var som allra varmast, bestämde Stampe och jag oss för att ge oss på att gå uppför berget som man ser på andra sidan älven från stugan. Varje år som vi åkt till den där stugan har det varit snack om att gå upp på berget, men det har aldrig blivit mer än just snack. Men den här gången var det dags att sluta snacka och börja vandra.

Till att börja med var det verkligen inte bergsklättring, för vi gick på en väg som ledde fram mot berget. Sedan var vi tvungna att bestämma var vi skulle vika av från vägen för att få en bra färd genom skogen upp mot berget. Vi bestämde oss för att ta sikte på en kal fläck som fanns lite mer än 1/3 upp på berget. Mest för att ha någonting att sikta på. Efter att ha slagit oss fram genom tät skog ett tag så följde vi en liten liten bäck uppåt.

Efter att ha följt porlet ett tag kom vi ut på en gammal "väg" för skogsavverkning. "Vägen" ledde oss, inte helt oväntat, till den kala fläcken. Kala fläcken visade sig vara ett ganska dåligt beslut då underlaget där var väldigt jobbigt samtidigt som lutningen blev bra mycket värre. När vi kommit halvvägs förbi den kala fläcken tog Stampe det kloka beslutet att det var dags att vända om hon skulle orka tillbaka till stugan. Vi försökte ta samma väg ner och lyckades komma ut ur skogen på ungefär samma ställe som vi gick in. Därifrån visste jag att Stampe hittade tillbaka och jag vände tillbaka för att ge berget en omgång till.

Jag vet innte om det var syrebristen, men på något sätt fick jag för mig att jag skulle jogga en bit för att ta ifatt lite tid. När jag kom tillbaka till den branta kala fläcken kom mjölksyran som ett brev på posten. Som tur var hade jag en bar i strumpan och egentligen inte särskilt bråttom. Så det var bara att kliva vidare och ta korta pausar där det behövdes. När det åter blev skog så fortsatte underlaget att bestå av kantiga stenar gömda under mossa/lavar och blåbärsris. Lutningen varierade mellan jobbig och lodrät. Det var dock lite skönt när det blev riktigt brant så att man kunde få lite hjälp av armarna.

När jag efter en bra stunds slit kom upp över trädgränsen möttes jag av det här:



Bajs... Björnbajs? Jag visste sen innan att det fanns björn i området. Jag sprang några meter för att komma upp på en höjd och få bättre sikt. Och vad får jag syn på i den lilla sjön/pölen som bildats uppe på kalfjället...

"Han heter Bjööööörn!", som Terje skulle ha sagt. Själv sa jag ingenting utan backade sakta därifrån. Björnen hade dock redan fått upp vittringen och såg dessutom rätt så jättehungrig ut. Jag tänkte inte riktigt klart och fick för mig att klättra upp i ett träd. Mycket dumt då björnar ju är mycket goda klättrare. Jag insåg snabbt mitt misstag, lyckades fånga en förbipasserande ripa och slänge ner den till den hungriga björnen. Medan björnen kalasade på, vad han nog trodde var, sin förrätt gjorde jag ett graciöst hopp till en närliggande björk och smögg sedan sakta därifrån.

Dessvärre verkade det som om jag hade backat ur askan in i elden då jag möttes av det här vilddjuret istället:

Eller vänta förresten... Järv. Jag tar ju lätt strid med en järv hellre än en björn. Järven stod nog mest och väntade på att få lite rester när björnen var klar med sin tvårätters. Jag tittade strängt på järven, som tittade järvt tillbaka. Jag tog några steg närmare och visade tänderna. Järven såg ut att förbereda ett anfall, men jag kände att det var för sent att baka ut. Jag gjorde mig stor, höjde armarna över huvudet och sprang några snabba steg fram mot järven. Järven blev livrädd och sprang därifrån. Jag var mycket stolt över mig själv. "Jag är ganska så läskig trots allt.." tänkte jag tills jag vände mig om och insåg vad som egentligen skrämt järven:

Tiger!?! Tigrar?!? Jag vände mig snabbt om och passerade järrven på några få steg, greppade tag om nackskinnet på den och... Eller vänta förresten. Det här har ju spårat ur fullständigt. Historien är ju inte trovärdig längre. Förlåt, jag lät fantasin skena iväg lite och blandade ihop Norge-bergsbestigningen med kolmårdenbesöket. Förlåt. Vi går tillbaka till bajset.

Bajs! Björnbajs? Jag tänkte att det nog var en bra idé att se sig om lite då och då. Som tur var såg bajset gammalt ut så jag kände inget behov av att vända och springa ner. Jag traskade istället vidare uppåt på ett underlag som verkligen inte hade blivit roligare. Jag hade förväntat mig berghäll så här högt upp men möttes av det ni ser på bilden ovan. Jobbigt att gå i då man sjönk ner varje steg. Ännu jobbigare när man är så vrickad att man får för sig att springa fram till nästa krön som "kanske är toppen!!", mötas av mer kalfjäll och ett nytt krön längre fram och springa fram eftersom det "kanske är toppen!!" o.s.v. Det var svårt att gissa vad som var det som såg ut som toppen nerifrån stugan, men jag gjorde en kvalificerad gissning och ringde ner. Jag kunde precis se Stampe som en antydan till en liten suddig prick. Hon kunde inte se mig. Det kändes ändå toppen. Jag fotade lite, tittade efter björnar och knallade sen ner igen. Men det är en helt annan historia...