20/6 var en dag jag hade siktat in mig på en längre tid. För min del var det liksom mitt fokus på hela resan. Jag hade tänkt mycket på vad som skulle sägas, hur det skulle göras o.s.v. Jag älskar ju att planera. Bara när man har planerat mycket väl kan man improvisera med framgång. Och improviserade var precis vad jag gjorde.
Hela veckan hade jag tänkt gå upp på morgonen och "springa" för att se mig omkring i omgivningarna vad som var det vackraste platsen i närheten av vårat hotell. Morgonsjuka i början av resan begränsade dock mina möjligheter, men när jag klev upp okristligt tidigt på onsdagsmorgonen så visste jag redan att det var stranden som var mitt mål. När jag sedan möttes av soluppgången som smög upp ute över medelhavet så föll alla bitar på plats. Vågorna hade turligt nog lugnat ner sig lite till den här dagen och jag tog en chansning och skrev ner lite av det jag tänkt säga i stranden. Det tog ju sin lilla stund att skriva några (3 givetvis) meningar utspridda över strandbiten från vårt hotell till piren, men vågorna var snälla och ingen morgonjoggare kom och sprang sönder orden.
Snabbt som få skuttade jag på ivriga, men nervöst skakande, ben upp till min sovande lilla ängel och väckte henne så fint jag kunde. Några väldigt väl genomtänkta ord senare hade jag fått med henne till stranden och tillsammans läste vi de "märkliga texterna" som fanns i stranden och konstaterade att det var sanningar rakt igenom. Ute på piren tog jag min chans, slängde ner ett knä i marken och hoppades på det bästa. Janna lyckades mellan tårarna få fram ett Ja.
Som jag skrev i ett tidigare (förprogramerat) inlägg här på bloggen så tänker jag tillbringa evigheten tillsammans med den här tjejen jag gillar att kalla Stampe. Nu är det bestämt =D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar