Tyskland 4 - Sverige 0. *30 min senare* Tyskland 4 - Sverige 4. Mirakel. Jag antar att många känner att de redan läst allting om matchen (såg bland annat att Aftonladet hade 17 sidor om matchen idag) och insett hur stort det hela är. Men lite kort tänkte jag ändå berätta om en liten del av min kväll.
Jag hade ju innan matchen sett matchen som de små svenska landslagsspelarna (U21) spelat. Då låg de under med 0-3 totalt mot Italienn och behövde göra 4 mål på kort tid. När de gjorde 1-3 och 2-3 i tät följd så tänkte jag att man kanske skulle börja tro på mirakel. Jag hann inte tänka färdigt tanken innan det stod 2-4. Det är ju så det alltid blir. När man börjar tro på det mest otroliga så får man en fet smäll mitt i ansiktet.
Med det i bakhuvudet (eller mitt i ansiktet) så förstår ni att Sveriges, reduceringar mot Tyskland, till 1-4, 2-4 och t.o.m. 3-4 inte gjorde mig galen av förhoppningar och drömmar. Jag blev väldigt glad att vi räddat äran, men inte mer än så. När så när lille pojken Sana missade öppet mål fattade dock min kropp att det kanske gick ändå. Efter att ha snurrat några varv i soffan tillbringade jag avslutningen av matchen på och strax över golvet på cirka 2 dm avstånd till tvn. När så Elm smällde in 4-4 på matchens sista spark så flög jag rakt upp och slog typ huvudet i vårt tak på 2,40. Sedan skrek jag rakt ut så att tvn nästan välte och medan jag studsade runt helt förvirrad. När jag samlat mig så låg jag i soffan med benen och armarna i luften och sprattlade som en skalbagge som hamnat på rygg. Efter det var det lite svårt att gå och lägga sig så jag struntade i det.
Nu lever vi i en ny värld. En hoppfullare värld där allting bra faktiskt kommer hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar